Ni vet det där gamla Super Mario-spelet? Det där när man inte kunde gå tillbaka utan bara framåt? I vissa banor åkte skärmen framåt av sig självt, vilket innebar att man kunde mosas mot nån vägg om man inte var tillräckligt snabb för att hänga med. Min tid utomlands var typ som en sån där bana (förutom att istället för att hoppa på och döda sköldpaddor så räddade jag dem...) Hela tiden, och framför allt när det inte gick som planerat, kände man att någonting knuffade en framåt och man var tvungen att tänka ut den smartaste lösningen samtidigt som det inte fanns så mycket tid att göra det på. Nu är jag hemma och nu är det mer som en av de andra banorna, där skärmen bara rör sig framåt när man själv gör det. Fast man kan ju fortfarande inte gå tillbaka och välja en annan väg, såklart. Och tiden tickar ju ner hela tiden. Det var ju det som var ett problem med dessa banor: man trodde att det var lugnt men så helt plötsligt dog man och man bara: vafasen hände?! Men så insåg man att det var för att tiden hade gått ut. Vad jag menar är att nu har jag inte så mycket som knuffar på mig, och det gör mig liksom lat. Och det får mig att glömma att tiden går ändå. Men jag orkar inte, jag är så trött på saker som de är! Jag vill bara ta svampen så jag slipper vara liten och sårbar eller hitta Yoshi och kunna hoppa jättehögt. Eller varför inte ta blomman så jag kan skjuta små eldbollar på allt som irriterar mig? ...eller nåt.
(Jag jämför mitt liv med ett Super Mario-spel. Är det normalt?)